Det låter så enkelt: ”Hitler marscherade in i Polen” eller ”Putins invasion av Ukraina”. I själva verket är krig bland det mest krävande som finns att planera och organisera. Det kan omfatta ett stort antal år tillsammans med hundratals beslutsfattare och tusentals soldater samt enorma ekonomiska belopp. Så hur går det till?

”Caesar slog gallerna. Hade han inte ens med sig en kock? Så skrev den tyske dramatikern Bertolt Brecht och satte därmed fingret på en central aspekt på militärhistorien.

Historien är fylld av skildringar hur politiker, militärer och stater har försökt förbereda sig för ett eventuellt kommande krig, antingen man planerar ett anfalls- eller försvarskrig. Men finns det några röda trådar i den historien bland alla skildringar av framgångar eller motgångar? Vad har man kunnat förutse och vilka oförutsedda faktorer har påverkat händelseutvecklingen? Sådana frågor har länge intresserat mig och i min nya bok Att planera ett krig. Hur de tänkte, hur det blev – från Napoleons tid till vår egen har jag försökt söka svaret på i dem. Boken tar sin början i Napoleonkrigen i början av 1800-talet och följer utvecklingen fram till våra dagar och krigen i Mellanöstern och Ukraina.

Genom att följa de militära teoriernas och doktrinernas utveckling samt de olika steg som man måste ta för att skapa, utbilda och utrusta militära förband har jag velat närma mig problemets kärna. Kan man förutsäga hur ett kommande krig ska gestalta sig och därmed förbereda sig ”rätt” inför det. Finns ledtrådar i historien, i den senaste tekniska utvecklingen, eller är de ansvariga beslutsfattarna helt hänvisade till kristallkulan för att försöka sia om framtiden?  Mot bakgrund av Rysslands angrepp på Ukraina och den omfattande upprustningen i Europa är den här typen av frågor alltför aktuella.