Jag är först och främst forskare av det enkla skälet att forskning om historia är bland det roligaste man kan syssla med. I snart 30 år har jag besökt arkiv och bibliotek i såväl Sverige som i andra länder. Just att leta efter och finna dokument och sedan ge människorna i dem liv i en skildring av det förgångna är både en utmaning och en förmån. Som historiker kan man naturligtvis aldrig teckna den ”sanna” och fullständiga historien, därtill är källmaterialet nästan alltid för sprött och ojämnt bevarat. Dessutom saknas stora delar av det förgångna och tidigare generationer i huvuddelen av de bevarade källorna, eller rättare sagt: de har aldrig givits plats i dem. Men trots dessa och andra källkritiska problem finns det ändå oändligt rikliga möjligheter att komma både människor och händelser i det förflutna närmare. Detta är den fascinerande uppgiften för historikern och det är det som jag försöker göra som forskare. Ibland blir resultatet av arbetet i arkivens forskarsalar en hel bok, ofta en uppsats i någon tidskrift eller så kanske bara den nyvunna kunskapen sparas för framtida behov.

Alltifrån min avhandling 1988 har jag gång på gång återkommit till svensk stormaktstid i en eller annan form. Oftast har jag studerat olika aspekter på militära förhållanden i Östersjöområdet alltifrån mitten av 1500-talet till början av 1700-talet. Men även andra företeelser har hamnat under min lupp. Den svenska stormaktstiden är och förblir min huvudsakliga jaktmark som forskare. Men det är också många andra epoker och händelser som fascinerar mig, alltifrån medeltida fälttåg till 1700-talets skeppsbyggande och Gustav III:s ryska krig. I flera sammanhang har jag återkommit till militära aspekter på den svensk-norska unionen 1814-1905. Jag har valt att (nästan) helt lämna de dramatiska händelserna under sommaren 1905 åt sidan. Istället har jag studerat det korta och framgångsrika svenska fälttåget i södra Norge på sommaren 1814 och, framför allt, olika former för svensk-norskt militärt samarbete under de följande decennierna. Hur snabbt kom man över fiendskapen efter kriget 1814? Hur långt gick det militära samarbetet mellan de båda unionsbröderna? Hur kom det sig att de två krigsmakterna aldrig smältes samman utan tvärtom steg för steg gled ifrån varandra för att till slut, på sommaren 1905, mobilisera mot varandra och vacklande stå på krigets brant?

Vid sidan av stormaktstiden är 1900-talet det sekel som jag ägnat mest uppmärksamhet i min forskning. Naturligtvis är den svenska historien under de båda världskrigen alltid intressant och det finns ständigt nya frågeställningar som pockar på försök att besvaras. Detsamma gäller naturligtvis i än högre grad det kalla kriget och även den allra senaste historien, tiden efter Sovjetväldets fall 1989/91.

Men det är inte bara traditionella frågeställningar om varför och hur vissa saker hände och varför människor gjorde som de gjorde, som intresserar mig. Väl så intressant är att följa människor på väg in i historiens återvändsgränder. På det viset kan man som forskare få ett delvis annorlunda perspektiv på den utveckling som historien i verkligheten tog. Först när man får en ökad förståelse för och insikt i de alternativa utvecklingsvägarna går det att bättre förstå den faktiska utvecklingen. Historien om det svenska militära indelningsverkets avskaffande är ett sådant exempel.

Det system som skapades på 1680-talet på Karl XI:s order försåg Sverige med tiotusentals armésoldater och båtsmän i flottan, som ofta försågs med torp och en markplätt att bruka. Sverige fick en krigsmakt av frivilliga jordbrukare, som var billiga i drift för staten och dessutom utgjorde en pålitlig grund för kronans maktutövning såväl i det egna landet som i krig utomlands. Men systemet överlevde till slut sig självt. I skuggan av den franska revolutionens svallvågor infördes olika former av värnpliktsförsvar i början av 1800-talet i en rad europeiska länder, främst Frankrike och Tyskland. Nu skulle varje manlig medborgare delta i försvaret av det egna landet, inte bara en mindre skara yrkessoldater. Redan 1811-12 infördes en första värnplikt i Sverige, men länge kom den att vara svagt utvecklad och leva vidare i skuggan av den indelta krigsmakten. De indelta soldaterna fick under decennier en mycket kort och militärt föga användbar utbildning. Det var de indelta knektarna som, tillsammans med värvade soldater i städerna, utgjorde krigsmaktens kärna. Först med försvarsbesluten 1885 och 1892 kom pendeln att svänga över i värnpliktens favör och detta konfirmerades i och med 1901 års riksdagsbeslut. Den indelta armén ställdes på avveckling och Sverige övergick under ett knappt decenniums omställningstid till det värnpliktsförsvar som sedan förblivit i orubbat bo ända till försvarsbesluten från 1996 och framåt. Redan 1887 inleddes samma process för flottans del. Det indelta båtsmanshållet sattes på avveckling och istället bemannades fartygen av värnpliktiga och värvade sjömän.

Men bara för att riksdagsbeslutet var fattat 1901 så innebar det inte att indelningsverkets saga var all. Tvärtom, det fanns många tillskyndare till det och gång på gång kom frågan upp i politiska sammanhang. Riksdagsledamöter från främst det på 1910-talet bildade bondeförbundet försökte argumentera för återupprättandet av ett militärt indelningsverk och ett avskaffande av värnplikten. Ännu på 1920-talet förekom sådana tankar i den försvarspolitiska debatten. I dag är detta ett helt bortglömt sidospår i den försvarspolitiska debatten, som just genom sitt misslyckande ger en ökad förståelse för varför värnpliktsförsvaret kom att dominera den svenska försvarsorganisationen under 1900-talet. I en uppsats från 2006 har jag följt detta försvarspolitiska stickspår. Det var en fascinerande resa mellan militär nostalgi och försvarspolitisk debattglöd.

Arbetet i arkivens forskarsalar är omväxlande, ibland arbetskrävande och monotont, ibland kryddat av aha-upplevelser, men aldrig tråkigt. Hela tiden möter man människor, betydande och mäktiga eller näst intill anonyma individer i den stora, grå massan. Flitigast har jag själv varit i Krigsarkivet i Stockholm – där det militära försvarets arkiv alltifrån 1500-talets mitt förvaras – vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag också har arbetat på det arkivet i 17 år. Men även Stockholms stadsarkiv och Riksarkivet i Stockholm har varit flitigt besökta under mina olika forskningar.

Det är intressant att jämföra olika arkiv. Det finns inte två som är lika, samtidigt som man som forskare självfallet känner igen grundläggande regler och arbetssätt. Förteckningar och register fungerar ofta på sätt som gör att man känner igen sig, oavsett om man är hänvisad till mycket gamla, handskrivna register eller till datoriserade söksystem som snabbt för forskaren in i samlingarna. Ibland orienterar man sig snabbt i samlingarna via väl utvecklade datorsystem och beställningar effektueras nästan lika snabbt, medan forskaren på en datorterminal kan följa de beställda handlingarnas väg upp, från källarmagasinen till läsesalen. Så är det till exempel på det engelska riksarkivet i Londons södra förorter. På andra arkiv är det mindre modernt, men ofta mycket fascinerande, eftersom en äldre miljö också ger en viss känsla av historiens vingslag bara den, redan innan man har fått fram handlingarna på bordet framför sig.

Ett särskilt spännande arkivbesök gjorde jag på våren 1990, då jag besökt det estniska historiska arkivet i Tartu, den gamla svenska universitetsstaden Dorpat. Staden var ännu säte för en sovjetisk strategisk bombflottilj och därmed också stängd för utlänningar. Detta betydde nu mindre under denna sista skälvande tid av upplösning innan Sovjetunionen slutligen störtade samman i december 1991. I arkivbyggnaden blev jag översvallande väl mottagen av personalen och snabbt kom handlingar fram ur magasinen. Redan 1923 hade mina föregångare från den svenska generalstabens krigshistoriska avdelning suttit i samma läsesal och studerat handlingar från Estlands tid som en del av den svenska stormakten. Nu satt jag där och läste rullor, skrivelser och räkenskaper som den svenska militära förvaltningen hade producerat mellan åren 1561 och 1710. Handlingarna var likadant uppställda som de i Krigs- och Riksarkiven i Stockholm och även här var språket svenska, med vissa inslag av tyska. När det var dags för en bensträckare kunde historikern ställa sig på arkivets entrétrappa och blicka ut över resterna av de svenska bastionerna, delar av det befästningssystem som byggdes under den karolinska tiden för att försvara Tartu mot ryska anfall. Efter arbetsdagens slut återvände jag till mitt hotell, beläget strax bakom arkivet. Där utgjordes huvuddelen av gästerna av sovjetiska militärer; rödarmister som med sin blotta existens på just denna plats ytterligare knöt ihop historia och nutid, arkivstudier och verkligheten utanför arkivets läsesal. Den vårvecka jag tillbringade i Tartu är nog den i flera avseenden mest spännande jag upplevt under min karriär som historiker.

För en forskare är det naturligtvis dokumenten som förklarar de viktiga sammanhangen och klargör varför utvecklingen har gått i en viss riktning som är de viktigaste. Men en historiker är inte heller mer än en människa, med denna faiblesse för det spännande och unika. Därför har jag lätt att komma ihåg hur det kändes när jag fann mycket speciella dokument under mina forskningar, även om de kanske inte har spelat en så särskilt avgörande roll för historiens gång.

När jag forskade och skrev om mordet på Gustav III den 16 mars 1792 (boken utkom 2005) fann jag ett par av tidigare forskare inte utnyttjade dokument:

Det ena förvaras i Svea livgardes arkiv i Krigsarkivet och utgörs av livgardets orderbok år 1792. På morgonen den 17 mars meddelas korthugget att ett antal befäl och soldater kommenderas för att bevaka kaptenen Anckarström. Mer än så sägs inte, men det behövs inte. I sig rymmer den lilla, enkla notisen hela det dramatiska skeendet under detta nyss gångna dygnet. Sent föregående kväll hade den före detta arméofficeren Jakob Johan Anckarström skjutit Gustav III på Operamaskeraden. Han identifierades på mordplatsen av polisen och var ännu inte misstänkt för att ha utfört dådet. Några timmar senare hade dock polisundersökningen avancerat och snaran drogs åt kring Anckarström som greps under morgontimmarna den 17 mars. Han fördes till Wrangelska palatset på Riddarholmen och låstes in i ett väl bevakat rum. Man ville självfallet förhindra att han rymde, men också att hämndlystna rojalister försökte storma huset och lyncha honom. Därför kommenderades en manstark vaktstyrka ur livgardet att bevaka den viktige fången. Det är denna order till vaktstyrkan som samma morgon skrevs in i livgardets orderbok. Därmed speglar orderboken ett av de mera dramatiska dygnen i den svenska historien.

Det andra dokumentet fann jag i Riksarkivet. Sedan kungen, efter veckor av plågor, till slut avled av sina skottskador fanns det definitivt ingen nåd för hans baneman. Anckarström hudflängdes av bödeln på flera av Stockholms torg, innan han fördes till avrättningsplatsen utanför Skanstull. Här, idag uppe bland bostadshusen i Hammarbyhöjden, höggs hans högra hand av medan huvudet skiljdes från kroppen. Därefter styckades kroppen i fyra delar och spikades upp så att likdelarna kunde ses på långt håll, androm till varnagel. För en kungamördare kände samtiden ingen annan väg än ett brutalt och definitivt slut. Men i Riksarkivet fann jag en kungörelse från Stockholms polismästare Liljensparre från sensommaren. Nu, tre månader efter Anckarströms död, hade någon stulit hans uppspikade kroppsdelar från avrättningsplatsen. Några dagar senare kunde dock polismästaren meddela allmänheten att gåtan var löst, lämningarna efter Anckarström hade återfunnits i Årstaskogen. Man kan svårligen tänka sig en mera makaber historia, osmaklig och fascinerande på samma gång. Vem kommer sig för att stjäla sönderstyckade kroppsdelar, flera månader efter den dömdes död och varför? Frågan lär aldrig få sitt svar och är bara ett sekundärt problem i förhållande till den stora gåtan vem och vilka som var hjärnorna bakom mordet på Gustav III, men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras inför denna väldigt speciella händelse. Tanken på hur likdelstjuven rör sig med Anckarströms i rötmånaden säkert rejält anfrätta kroppsdelar för att slutligen dumpa dem i Årstaskogen är så osannolik att ingen romanförfattare med trovärdigheten i behåll hade kunnat dikta ihop en sådan historia. Men sådana gränser finns inte för vad historikern kan finna i arkiven.

Trots denna något anekdotiska karaktär har vart och ett av dessa dokument på sitt sätt bidragit till att spegla historiens gång och dess större skeende ur en enskild människas, en sidoaktörs, perspektiv.