Om mig

Här tänker jag berätta lite om mig själv, eftersom jag inte bara är författare, även om att skriva böcker är bland det roligaste jag vet. Den här sidan handlar mest om mitt yrkesliv. Men privat ägnar jag mig åt familjen – jag, Lars Ericson Wolke, är samme person och författare som tidigare hette bara Lars Ericson, innan jag gifte mig år 2005. Min hustru och jag har två barn, en pojke och en flicka. Vi gillar alla att resa, så det gör vi så snart vi får möjlighet.

Till vardags är jag professor i historia, särskilt militärhistoria, vid Försvarhögskolans militärvetenskapliga institution i Stockholm. Jag är även docent i militärhistoria vid Åbo Akademi, där jag undervisar i begränsad omfattning. Vid Försvarshögskolan forskar och undervisar jag i militärhistoria. Min forskning är framför allt inriktad på att studera svenska operativa och taktiska erfarenheter från vårt deltagande i internationella fredsbevarande/fredsframtvingande operationer. År 2007 publicerade jag en bok där jag undersökte det svenska deltagandet i FN-insatsen i Kongo 1960-64 ur denna aspekt. År 2009 färdigställde jag en studie av våra erfarenheter från insatserna i f.d. Jugoslavien sedan 1992. Just nu arbetar jag på en motsvarande undersökning av svenska militära insatser i Afrika efter det kalla krigets slut. På Försvarshögskolan har vi många civila elever, men mest militära studenter som går på något av de två huvudprogrammen för den högre officersutbildningen. Min forskning och undervisning är nära kopplad till den utbildningen och har därför både en historisk och en samtidsinriktad sida.

 

Lasse vid Pearl Harbor, Hawaii, USA

Vid sidan om detta har jag ett antal uppdrag; jag är ordförande i Svenska militärhistoriska kommissionen och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien samt styrelseledamot i Personhistoriska samfundet, Karolinska Förbundet och ledamot av styrelsen för den Internationella militärhistoriska kommissionen (Commission Internationale d´Histoire Militaire). Dessutom är jag ledamot av ett antal andra samfund och sällskap med historisk inrikning: Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Carl Johans-Samfundet, Lärdomshistoriska Samfundet, Arkivsamfundet, Sjöhistoriska Samfundet med flera.

På fritiden skriver jag sedan många år böcker och artiklar i historia. Min första helt egna bok var avhandlingen, Borgare och byråkrater, vilken utkom 1988. Därefter kom Svenska knektar ut 1995 på förlaget Historiska Media – ett samarbete som har fortsatt sedan dess. Jag har även gett ut böcker hos förlagen Medströms (f.d. Publisher), Norstedts och Wahlström & Widstrand.

Jag blir ofta anlitad som föredragshållare i olika sammanhang. Jag föreläser både om olika historiska, i synnerhet militärhistoriska ämnen, men också inför släkt- och hembygdsforskare om hur man gör för att söka och finna uppgifter om sina militära förfäder i äldre tider. Jag har själv släktforskat en hel del och bland mina förfäder i Jämtland och Härjedalen har jag funnit många indelta soldater under 1700- och 1800-talen. Tillsammans med erfarenheterna från de nästan två decennier då jag arbetade med forskarservice på Krigsarkivet har min egen släktforskning varit en värdefull grund att stå på när jag har varit ute och hållit föredrag om soldatforskning, från Boden i norr till Lund i söder. Även i Finland har jag hållit föredrag om släktforskning, eftersom soldatforskarens källor för perioden fram till skilsmässan mellan Sverige och Finland år 1809 är likadana i både den östra och den västra riksdelen.

För mig är släktforskning en fascinerande verksamhet, där man kan koppla ihop den akademiske forskarens historieintresse och nyfikenhet med det spännande äventyr det innebär att upptäcka nya saker om människor och deras liv bland sina egna förfäder.

Min bakgrund
Jag är född och uppvuxen söder om Söder i Stockholm, och som de flesta i min generation är jag första generationens stockholmare. Mina föräldrar flyttade hit strax efter det andra världskrigets slut.

Hela min skolgång ägde rum i Stockholm, men stora delar av sommarloven tillbringades i min pappas barndomstrakter i norra Västmanland. Därför var det ganska självklart att jag valde att läsa vidare vid Stockholms universitet, även om jag för några korta ögonblick prövade tanken hur det skulle kunna vara att läsa i Uppsala eller Lund. Alltnog, nu blev det år 1976 Frescati med det vid mitten av 1970-talet nyinflyttade universitetet. Här blev jag kvar i många år.

Min Fil kand-examen 1980 innehöll historia som huvudämne men också 40 poäng statskunskap och 20 poäng i nordiska språk med historisk inriktning. Både statsvetarnas stuidium av politiken och nordisternas språkhistoria var lockande, men det var nog aldrig någon tvekan för mig att det var historia som skulle bli mitt huvudämne. Därför sökte och antogs jag till forskarutbildningen 1980. Här kom jag att arbeta i åtta år inom projektet ”Stockholm blir huvudstad”. Vi var flera doktorander och många uppsatsförfattare som ur olika aspekter studerade hur Stockholm mellan åren 1600 och 1660 utvecklades till en modern storstad med en rad nya huvudstadsfunktioner i den framväxande stormakten Sverige. Själv valde jag att studera hur stadens egen förvaltning utvecklades och byråkratiserades som ett led i denna utveckling. År 1988 var den klar, min doktorsavhandling ”Borgare och byråkrater. Omvandlingen av Stockholms stadsförvaltning 1599-1637”. Den var också min första bok.

Jag gjorde min värnplikt vid Stockholms stabskompani som tillhörde Livgardets dragoner (K 1) och där fick jag möjlighet att göra en del av min tjänstgöring 1977-78 vid Armémuseum. Efter värnplikten blev jag ända till år 1983 kvar på Armémuseum i olika former: som guide eller som amanuens och intendent i olika former av projektanställningar. Armémuseum blev vid sidan av universitetet min skola både vad gällde militärhistoriska fakta och pedagogisk förmåga. Här lärde jag mig att via utställningar och visningar förmedla och väcka intresse för historisk kunskap. Här kom jag över min tidigare rädsla att tala inför folk, alltifrån daghemsklasser till värnpliktiga grupper och visningar för allmänheten. Den var en både rolig och lärorik tid.

Vid sidan av mina doktorandstudier läste jag 20 poäng i arkivkunskap. För mig var arkiv- eller museikarriären naturliga alternativ till en fortsatt universitetskarriär. Här kunde jag få komma nära och arbeta med ett historiskt källmaterial – oaktat föremål eller arkivhandlingar – och kunna föra ut kunskap om det, antingen i form av utställningar, genom att hjälpa andra forskare eller helt enkelt genom att skriva och forska om det själv.

Därför var det alldeles rätt för mig när det 1983 öppnades en möjlighet att bli arkivarie vid Krigsarkivet. Jag sökte och fick det jobbet. Här blev jag kvar i 17 år. Den tidigare chefen för Krigsarkivet, den oerhört flitige forskaren och författaren Alf Åberg har betecknat arkivet som ”en fantastisk plats” och han har alldeles rätt. Här finns i det närmaste outtömliga skatter i form av källor till vårt lands militära historia alltifrån 1500-talets mitt. För den forskningsintresserade är det som att komma till ett överdådigt smörgåsbord och så var det för mig. Alltifrån våra egna krig under stormaktstiden till mina egna militära förfäder eller senare tiders FN-insatser, allt fanns här och det var bara att ta för sig.

I 17 år blev jag kvar på Krigsarkivet, de senare tio åren som 1. arkivarie och chef för sektionen för forskarservice. Här kunde jag direkt hjälpa andra forskare, alltifrån utländska och svenska akademiker till vanliga släkt- och hembygdsforskare. I tjänsten ingick ingen egen forskning men i gengäld gavs det outtömliga möjligheter att få impulser till vad man kunde forska på när arbetsdagen väl var slut. Här har jag funnit lejonparten av källorna till i stort sett alla mina böcker och vetenskapliga uppsatser alltsedan mina första uppsatser under det tidiga 1980-talet. Den första boken, historiken över det militära indelningsverket, ”Svenska knektar” kom med sin första upplaga år 1995 och byggde till stor del på arkivfynd i Krigsarkivet. Så har det sedan fortsatt med mina följande böcker. Oräkneliga är de kvälls- och helgtimmar som jag har tillbringat i Krigsarkivets arkivmagasin. I de magasinen har jag upplevt många av mitt forskarlivs mest spännande och tillfredsställande ögonblick.

När jag år 2000 fick en möjlighet att få en nyinrättad forskar- och lärartjänst i militärhistoria vid Försvarshögskolan var det ett inte alldeles lätt beslut. Men nu skulle jag kunna få arbeta med studenter och föreläsa och leda seminarier om olika historiska ämnen, samtidigt som jag också skulle få möjlighet att forska i tjänsten. För första gången i mitt liv skulle jag kunna forska på betald arbetstid! Det fällde avgörandet! Den 1 september 2000 började jag på Försvarshögskolan som lektor och huvudlärare och där är jag fortfarande kvar, den 2 maj 2006 blev jag t.f. professor i Krigsvetenskap. Den 1 december 2008 blev jag utnämnd till professor i historia, särskilt militärhistoria, vid Försvarshögskolan i Stockholm. Utnämningen uppmärksammades vid en ceremoni i samband med Försvarshögskolans högtidsdag, Hugo Raab-dagen, den 17 december. Jag fick blommor och en glasfigurin, ”Brain Karolina”, design av Lars Vallien, från Kosta Boda och ett fint intyg.