Kategoriarkiv: Ny bok

Går det att planera för krig?

Publicerad den av
Svara

Det låter så enkelt: ”Hitler marscherade in i Polen” eller ”Putins invasion av Ukraina”. I själva verket är krig bland det mest krävande som finns att planera och organisera. Det kan omfatta ett stort antal år tillsammans med hundratals beslutsfattare och tusentals soldater samt enorma ekonomiska belopp. Så hur går det till?

”Caesar slog gallerna. Hade han inte ens med sig en kock? Så skrev den tyske dramatikern Bertolt Brecht och satte därmed fingret på en central aspekt på militärhistorien.

Historien är fylld av skildringar hur politiker, militärer och stater har försökt förbereda sig för ett eventuellt kommande krig, antingen man planerar ett anfalls- eller försvarskrig. Men finns det några röda trådar i den historien bland alla skildringar av framgångar eller motgångar? Vad har man kunnat förutse och vilka oförutsedda faktorer har påverkat händelseutvecklingen? Sådana frågor har länge intresserat mig och i min nya bok Att planera ett krig. Hur de tänkte, hur det blev – från Napoleons tid till vår egen har jag försökt söka svaret på i dem. Boken tar sin början i Napoleonkrigen i början av 1800-talet och följer utvecklingen fram till våra dagar och krigen i Mellanöstern och Ukraina.

Genom att följa de militära teoriernas och doktrinernas utveckling samt de olika steg som man måste ta för att skapa, utbilda och utrusta militära förband har jag velat närma mig problemets kärna. Kan man förutsäga hur ett kommande krig ska gestalta sig och därmed förbereda sig ”rätt” inför det. Finns ledtrådar i historien, i den senaste tekniska utvecklingen, eller är de ansvariga beslutsfattarna helt hänvisade till kristallkulan för att försöka sia om framtiden?  Mot bakgrund av Rysslands angrepp på Ukraina och den omfattande upprustningen i Europa är den här typen av frågor alltför aktuella.

Bruk och missbruk av historien: ny bok om historiens roll för militären

Publicerad den av
Ny bok Profession och tradition. Historiebruk i den svenska försvarsmakten från 1815 till idag.

I snart sagt alla länder som finns det ett militärt historiebruk, där historiska minnen, händelser och personer har har använts och uppmärksammats i olika syften. Inte minst minnet av de stupade i olika krig är centralt i sådana här sammanhang. Men även i det Sverige som förskonats från krig i drygt 200 år har det funnits och finns ett livaktigt historiebruk. Här har inte minst de omkomna under andra världskrigets beredskap har också uppmärksammats. En särskild roll spelar flygvapnets minneshall med namnen på de som omkommit i flygande tjänst.

Forskningen kring civlt historiebruk har länge varit en livaktig genre i Sverige, men desto mindre uppmärksamhet har ägnats åt det militära historiebruket. Därför har jag försökt beskriva och analysera hur detta historiebruk har sett ut och utvecklats under den långa fredsperioden från 1815 fram till våra dagar.

Det är en på ytan mycket spretig bild som framträder med både initiativ både centralt inom försvarsmakten och lokalt inom de olika förbanden. Här möter man olika typer av krigshistoriska forskningsinriktningar och museiutställningar, liksom mer konkreta uttryck som bevarande av troféer från krigen, segernamn på fälttecken, historiska namn på örlogsfartyg, minnesstenar, traditionsarv från olika förband och liknande. Inte bara segrar har uppmärksammats, även befälhavare som lidit nederlag, men efter en uthållig kamp mot en överlägsen motståndare har lyfts fram.

Krigen och slagen har uppmärksammats utan ett svenskt särdrag är också hyllandet, för att inte säga dyrkan, av de indelta knektar och båtsmännen och deras odlarmöda på sina torp har efter indelningsverkets begynnande avskaffande från 1901 kommit att hyllas, inte minst på förbanden.

I min nya bok Profession och tradition. Historiebruk i den svenska försvarsmakten från 1815 till idag har jag försökt hitta en del röda trådar i det militära historiebruket trots dess mångfacetterade uttrycksformer. Ibland utvecklas en tradition helt utan koppling till en specifik händelse. Ända sedan 1686 har det nästan alltid funnit ett fartyg i den svenska flottan som burit namnet Carlskrona efter den 1680 grundade örlogsstaden. Fem stycken fick namnet vid sjösättningen. Vid en serie namnbyten i flottan 1694 övertog dessutom ett fartyg stadens namn. Boken bygger på min egen och andras forskning om historiens roll i militär historieskrivning, officersutbildningen och på militära arkiv och museer.

Det svenska Ingermanlands svanesång

Publicerad den av

Det stora nordiska kriget 1700-21 innehöll en stor mängd dramatisk, men kulmen i slagen vid Narva 1700, Poltava 1709 och Karl XII:s död vid Fredriksten 1718. Men i skuggan av dessa och en lång rad andra händelser som det skrivits hyllkilometer om så inträffade andra avgörande saker, som de svenska Östersjöprovinsernas fall 1710 och härjningarna av de svenska skärgårdarna 1719-22.

I min nya bok Mot Sankt Petersburg! Den karolinska arméns desperata kamp 1708 har jag dock valt att rikta sökarljuset mot ett helt annat och oftast förbisett område och den dramatik som utspelades där. Det svenska stormaktsväldet och dess fall i början av 1700-talet är ofta omskrivet, men i skuggan av Poltava och andra dramatiska händelser ägde längst i öster en mera bortglömd utveckling rum. Jag har länge varit intresserad av Ingermanlands svenska tid, och här är just denna stormaktens Sveriges östligaste provins händelsernas epicentrum. Det gjorde att händelserna de första krigsåren under Stora nordiska kriget fram till kulmen 1708 var väldigt lockande för mig att ta mig an.

Året 1703 tog historiens vingslag en ny vändning när tsar Peter I av Ryssland grundade Sankt Petersburg vid Nevamynningen.  Staden grundades på ruinerna av den just erövrade svenska staden Nyen på samma plats. I flera år försökte man från svensk sida utplåna Sankt Petersburg och dess växande flottbas Kronstadt, allt dock förgäves. Min bok ”Mot Sankt Petersburg” (Carlssons förlag) har jag beskrivit undersökt och analyserat kulmen på dessa ansträngningar i form av den operation som den finska delen av armén företog söderut längs Karelska näset, över Neva öster om Sankt Petersburg och vidare in i den svenska, men nu ryskkontrollerade Ingermanland. Centralt i boken är också en beskrivning av Nyen och den svenska provinsen Ingermanland, den kanske minst kända delen av det svenska stormaktsväldet.

Under flera veckors rörelser i Ingermanland och angränsande delar av östra delar av Estland förmådde man inte hota Sankt Petersburg utan överlägsna ryska styrkor pressade den svenska hären upp mot Finska vikens södra kust. Hit anlände i sista stund flottan och lyckades evakuera tusentals soldater undan en katastrof och före dem till Karelska Näset och vidare upp till Viborg. Operationen ledde inte till Sankt Petersbirgs fall eller den svenska arméns förintelse. Istället utspelades vad som skulle bli de sista mera omfattande striderna i det svenska Ingermanland.

Tredje rikets mera okända slut och hur påverkades Sverige?

Publicerad den av

Varför ville du skriva den här boken?

Få saker i historien har blivit som omskrivna som andra världskriget och i synnerhet dess slutskede i Europa, med Hitlers död i bunken i det brinnande Berlin. Hur mycket man än tar till sig av den enorma litteraturen om Tredje rikets sammanbrott våren 1945, så finns frågetecken kvar. Framför allt gäller det de två veckorna efter Tysklands kapitulation. Det gjorde mig nyfiken. Hur kunde Tredje riket formellt existera så pass länge. Samtidigt kom händelserna under krigets sista skälvande dagar och de första fredsdagarna delvis att koncentreras till Östersjöområdet och Sverige omedelbara närhet. Hur påverkades Sverige? Dessa två spår sammanfaller på ett sätt som är extra intressant för mig som svensk forskare. I min nya bok Tredje rikets sista dagar. Maj 1945 har jag velat beskriva de sista dramatiska veckorna efter det Hitler hade skjutit sig den 30 april och ryssarna hade erövrat Berlin den 2 maj.

Det Tredje rikets sista veckor är ingen okänd historia, inte minst har tyska forskare behandlat händelseförloppet, men torde vara mindre känt för en svensk publik. Jag har också velat lyfta fram skeendet runt våra gränser och kuster, i Danmark och Norge samt på Östersjön som fylldes av flyktingfarkoster undan den avancerande sovjetiska armén.

Den första veckan efter Hitlers död fortsatte striderna på flera fronter i det sönderfallande Tyskland och angränsande ockuperade områden som fortfarande stor under tysk kontroll. Men den 7-8 maj kom kapitulationen (den undertecknades två gånger). Därefter följde två veckor av tilltagande kaos innan den tyska regeringen upplöstes den 23 maj och de ledande personerna greps av de allierade. Samma dag begick SS-chefen Heinrich Himmler självmord sedan han gripits av brittiska trupper.

Dessa majveckor var fyllda av dramatik och tragik. I Flensburg alldeles söder om den danska gränsen satt den nya rikspresidenten och storamiralen Karl Dönitz och försökte fördröja Tysklands kapitulation. Enligt honom själv hoppades han därmed kunna rädda så många civila och soldater som möjligt undan den avancerande sovjetiska armén. Ordern om att lyda kapitulationen lyddes även om en del fanatiker hade planerat fortsatt motstånd i Alperna och Norge. På en rad platser begick ledande nazister och militärer självmord när de insåg att allt var över.

Min nya bok Tredje rikets sista dagar. Maj 1945 kommer ut den 2 maj!

Publicerad den av
Tredje rikets sista dagar